Början

När jag var 25 fann jag mig en dag sittandes på en brits på en vårdcentral. Jag hade snyftande förklarat omständigheterna för den medelålders kvinnliga läkaren. "Relation med en mycket äldre man, som var elak mot mig. På olika sätt.".

Vi pratade hit och dit om yttre och inre faktorer avseende depression eller stress, och trots att faktorerna möjligen var av yttre karaktär, så kom vi överens om att jag skulle prova att äta antidepressiv medicin ett tag, för att få hjälp att komma ur det värsta. Det relevanta, det som stannat kvar och gjort läkarbesöket till ett minne är de sista orden hon sade till mig. Hon lade handen på min hand och sa

"Det är du nu. Det är du som räknas."

Det verkade så lätt helt plötsligt, när hon sade det där. Om jag slutade tänka på vad han ville och istället funderade över mina livsplaner, så gjordes saker lätthanterliga. Jag kunde nämligen påverka mina egna val, men aldrig hans. Det var befriande.

September 2016 kommer läkarens ord tillbaka till mig efter två dagars förtvivlan i soffan över en relation, eller en man, där det verkade som att allt måste ta slut. Jag hade samtidigt nyss påbörjat en ny anställning med elever som jag inte klarade av att hantera. Två dagar av djupaste misär med datorn på magen, nässpray eftersom slemhinnorna svällt upp av allt gråtande, cigaretter trots att jag slutat för hundrade gången alldeles nyligen. Då kom läkarens ord för mig. Allt det där runtomkring, det kunde jag inte göra så mycket åt. Jobba måste man. Ville han avsluta fanns det inte mycket för mig att göra. Men var det kanske min tur nu? Det kanske skulle vara dags att sätta sig själv i första rummet.

Den första november 2016. Efter några samtal och några tester har jag gjort en insemination på en fertilitetsklinik i Danmark. Det är bitande i vinden och jag har svarta högklackade mockaskor. Kliniken är mysigt inredd i ett sekelskifteshus nära Hovedbangård. Rummet där inseminationen görs är inrett för att kvinnor ska kunna slappna av. På sängen ligger filtar och kuddar, och det finns tavlor på väggarna. Det andra är kliniskt och gynekologinstrumenten de vanliga. Stål, plast, papper att skriva under. Öppen donator så att barnet själv ska ha möjlighet att välja om hen vill kontakta sin biologiska far. Inte som en far men som en pusselbit i släktträdet. Blond, blåögd, 1,86 meter lång. På vägen tillbaka köper jag produkter på Body Shop på Hovedbangård. Jag visste inte då att det skulle komma att bli en tradition.

Dagarna efter besöket känner jag mig frimodig. Jag har gjort något som jag själv vill. Det är något högst privat och det finns ingen annan som är med i beslutet. För någon som under hela sitt liv haft sitt mående påverkat av relationen till andra- män, familjemedlemmar, vänner- fanns det en kraft i detta "själv". Under veckan som följer har jag symtom. Det hugger lite, drar lite, i magen och korsryggen. Jag är övertygad om att jag blivit gravid, på första försöket.

Den tolfte november 2016 får jag plötsligt mensvärk. Det molar och hugger i magen, och när jag upptäcker en blödning vet jag att det inte blivit något. På kvällen sitter jag i min fåtölj i vardagsrummet och dricker några glas Baileys och sörjer det som aldrig blev.

Den femtonde november 2016, det är en tisdag, har blödningen upphört och istället för att få mens passeras denna dag som är dagen för menstruation, utan att någonting händer. Jag upplever en tyngd över bäckenet. Inte mer.

På torsdagen den 17:e november gör jag ett graviditetstest som visar på graviditet. Ett tunt rosa streck blir som ett litet avtryck från insidan, en liten hand som sträcker sig hela vägen ut i verkligheten, till mitt svagt upplysta vardagsrum, och visar att det finns. Ett litet andetag.

Jag blev inte odelat glad. Jag kanske ska säga att jag blev chockad. Minns hur jag pratade med min mamma i telefon. Gråtandes. "Vad har jag ställt till med?" "Varför är jag så konstig och knäpp som gör detta på egen hand?" "Det är något fel på mig".

Jag minns att efter exakt två dagar släppte chocken, och det vände. Jag började vakna leende på morgnarna. Det fanns något nu som var större än mig. Det fanns ett annat sorts liv bakom november, december, januari, februari, mars, april, maj, juni, juli. Jag visste inte exakt vad hur det skulle arta sig, men det kändes som honung i magen, varmt och förtröstansfullt. Kanske jag skulle flytta. Det vore bra med en lägenhet med tvättmaskin, eller åtminstone hiss. Det skulle bli tungt att bära barn och sig själv upp till tredje våningen varje dag. Jag skulle ta långa promenader med barnvagn, och som en väninna gjort, lyssna på ljudböcker. Det skulle vara sommar då, och jag skulle inte behöva komma tillbaka till jobb efter sommarlovet.

Det hinner hända mycket på några få dagar, särskilt när det är första gången man kastar sig ut och försöker. Hela livsplanen raderas och skrivs om och man inrättar sig ett nytt drömmande. Jag brukar vara ganska snabb med att börja planera.

Dagarna som följer fram till den 25:e november sker snabba förändringar. Jag slutar träna med min träningsgrupp och köper istället ett kort på en simhall eftersom simning ska vara bra för gravida. På torsdagen den 24:e simmar jag, och känner mig lite öm i svanken efteråt. Men det är väl så det ska kännas, tänker jag, ovetande som jag är om hur man ska må i en god graviditet.

På fredagen börjar blodet komma, inte mycket, men inte heller så lite att det kan avfärdas. Jag har köpt ekologisk handtvål och handlotion minns jag, och en alkoholfri öl för att helga fredagen. Jag sitter i min fåtölj i vardagsrummet och börjar känna livet rinna ur mig. Men händerna luktar gott. Skogsviol.

På lördagen är smärtan tilltagande. Jag har bestämt att jag ska gå ut och äta med en väninna på kvällen, på en indisk restaurang. Men när jag kommit dit har smärtan urartat till hugg. Istället för mat blir det ett besök på KK Akut. Det görs prover som visar att jag fortfarande är gravid även om sannolikheten är stor att jag har början till ett missfall.

Vi åker hem till henne, och hon bjuder på kålpudding. Vi avslutar med whisky. Varför inte? Smärtan ger sig inte. Jag minns att jag står i hennes hall, på väg hem, när störtfloden kommer. Det rinner ur mig. Jag går på toaletten, och ringer min syster. Hulkar, kan inte få luft. Hon försöker prata med mig. Lugna mig.

"Det är ett embryo som inte var bra. Det är kroppens sätt att sortera bort det som inte är livsdugligt." Jag skickar sms fram och tillbaka till mannen jag gråtit över i september och som på det stora hela kom att bli ett stort stöd efter vår kris. Försöker tänka logiskt. Unnar mig en cigarett när jag kommer hem och fortsätter känna livet rinna ur mig.

På morgonen är det bara tomt. Det är lätta tårar som rinner delvis i sömnen. Det är första advent. Det ska julmysas med familjen framledes.

I efterhand när folk har undrat har jag knyckt på nacken och sagt att "Det var ju så tidigt, missfallet, att det knappast var så smärtsamt." Och så är det kanske. Vem vet hur jag skulle hantera det om det skett i den 12:e graviditetsveckan? Men ändå. Det finns en anledning till att jag fortfarande har detaljerade minnen av det som skedde mellan den första november och första advent 2016. Det är som om två sorters liv samsades om platsen och när jag precis börjat vänja mig vid det ena, så kom det andra tillbaka, som en vanlig söndag, i ett vanligt liv. Jag tror att det regnade.

Några månader senare skulle jag komma att vara på benen igen. Jag skulle ta långa promenader längs stranden och tänka att inom ett år skulle jag vara en av dem som får se sitt barn för första gången.

Det blev inte så. Året har gått. Det är februari. Det är 2018. Det har snöat i flera dagar. Jag sitter i min fåtölj i vardagsrummet och tänker inte ens att "om ett år". Det möjliga livet har tilltvingat sig en plats som nästan endast är hypotetisk. Jag har blivit en av dem som det tycks synd om för att hon inte lyckas. Jag har blivit lite tystare, lite ensammare. Man drar sig undan när man inte klarar av det mest basala: att föröka sig.

Det kanske ansågs konstigt, eller originellt, men starkt att välja att leva ensam. Det är tragiskt att välja att leva ensam och välja att skaffa barn, men inte lyckas.

Men jag vill inte vara en som det är synd om. Jag vill inte vara den som man måste ta hänsyn till i valet av diskussioner när man träffas. Jag vill inte vara den som alltid måste uppmuntras eftersom det alltid finns ett nyss bearbetat misslyckande. Det är lättare då att dra sig undan och vara för sig själv.

Året som gått har varit det värsta.  Jag har genomgått flera behandlingar. Jag har genomgått flera månaders lycka och lika många besvikelser. Denna blogg är tänkt att vara ett livsrum i detta kapitel av mitt liv. Jag har alltid skrivit mig igenom det som varit jobbigt i livet och behöver göra det även nu. Men jag delar den inte med många och jag delar den inte för att få medömkan.

Trots allt har jag gjort ett val, och trots att det valet är behängt med svårigheter och sorg, så är det ett val och genom att välja att satsa på det valet så väljer jag mig själv, och mina egna privata drömmar om ett liv. När man väljer aktivt blir man starkare. Jag flyter inte med i tillvaron, jag ligger inte ner och gråter och låter alla andra påverka mitt mående. Mitt i allt det hemska finns ett framåtsyftande och någonting, som skulle kunna bli större än jag själv.

Jag tänker på läkarens ord till en hispig 25-åring med krossat hjärta: "Det är du nu."