De fula feministerna
Det finns ett par skäl till varför jag har valt att försöka skaffa barn på egen hand, och jag tänkte förklara dem lite närmre.
För det första har jag en vision om ett feministiskt samhälle- ett matriarkat- där männens roll är att skänka sin sperma och kroppsarbeta på ena eller andra skogshygget. Genom att själv agera för detta samhälles tillblivelse är jag ett led i den kedja som kommer att leda dit. Det gör mig stolt.
För det andra är jag oerhört ful. Jag skulle aldrig någonsin kunna få en man till att ligga med mig ens om jag söp honom halvvägs under bordet. Det är hårt, men så är det.
För det tredje är förstås inget av det sant, men sant är att det är dessa uppfattningar om ensamstående kvinnor som försöker skaffa barn, som man inte sällan ser på Sociala Medier. Jag har själv tagit bort en "vän" från min Facebookvänlista, som uttryckte stor frustration över att fula kvinnor ska få lov att skaffa barn med hjälp av hans surt förvärvade skattemedel (detta var när det just tagits ett beslut om att singelkvinnor ska få lov att genomgå assisterad befruktning även i Sverige, inom ramen för den fria vården).
När jag dundrat in i debatter angående assisterad befruktning tycks somliga män anta att det framförallt är feminister, eller, batikhäxor, som aktivt väljer bort män genom att endast utnyttja deras säd. Låt mig berätta om mina erfarenheter av kvinnor som försöker eller har skaffat barn genom donerade könsceller.
Den första jag hörde om var en kollega. Hon var några år äldre än mig, i 34-årsåldern, när det begav sig. Detta var tidigt, runt 2008. Hon förklarade att hon var trött på att vara ute i dejtingkarusellen, att hoppas, flytta ihop, och så flytta isär. För henne var det viktigt att kunna ta ett beslut om familjebildning själv, och inte baserat på den något turbulenta tillvaro det innebär att dejta. Kvinnan ifråga är inte feminist, såvitt jag vet, och hon är sannerligen inte ful. Långt blont hår, blå ögon, vältränad.
Senare var det en väninna som tröttnat på olyckliga förälskelser och dåliga relationer. I den sista av dessa relationer hade hon blivit gravid, men gjort abort då mannen ifråga redan var gift. Aborten gjorde att hon fick nog. Hon ville göra sina egna val, skapa sitt eget liv. Hon är medveten, men inte brinnande feminist, hon är snygg, och hon har nu två barn som hon skaffat på egen hand.
Jag skulle kunna berätta om fler som fått barn på egen hand, men jag märker att historierna skulle upprepa sig. Det vanliga är att kvinnor i närheten av 35-årsåldern tröttnat på att leta, och för somliga av dessa kvinnor är barn viktigare än man.
Själv var jag inställd på att det var så här jag skulle skaffa barn, om jag skulle ha något, redan i 27-årsåldern, när jag hade en pågående usel relation med en man. Han slet upp mitt hjärta ur brösthålan, och filéade upp det, för att sedan omsorgsfullt sy ihop det igen, några gånger om året, under många års tid. Jag visste, hur olyckligt förälskad jag än var, att han aldrig skulle kunna bli en "far till mina barn".
När min far var döende i cancer 2011 berättade jag för honom om mitt beslut, som ännu bara var en ganska vag bild, han grät för att han inte skulle komma att träffa detta barnbarn, och sedan pratade vi namn. Kristian om det blev en pojke, Karin, om det blev en flicka- om jag skulle vilja inspireras av hans släktingar.
Det var först efter att jag fyllt 36, fem år senare, som jag gjorde slag i saken, och tog mina första kontakter med kliniken i Köpenhamn.
En del människor tycker att det finns något onaturligt i att kvinnor vill bli gravida genom ett gynekologiska ingrepp. Visst är det onaturligt. Jag håller med. Hur avkopplande de än försöker göra rummen på kliniken, så är det något väldigt kliniskt över förloppet. Man tar sperma och sprutar upp genom en liten plastslang. Ingenting i världen kan göra känslan romantisk eller förloppet liknande ett samlag. Det är onaturligt, men det är inte ont.
Ont var alla de kvinnor som jag har bakom mig, som blev utsatta för sexuella övergrepp av bonden, godsägaren, drängen, och därefter gravida, framfödande ett barn som de skulle behöva skämmas över under resten av sina liv. Jag har släktforskat en del, och på minst tre håll i olika släktled har kvinnor fött barn som var "oäkta" och där fadern var "okänd". Det där är ondska, om än mycket naturligt.
Det sägs att barn behöver manliga förebilder. Jag hänvisar åter till alla dessa barn vars fäder var okända, och frågar mig hur släktleden kunnat leva vidare, med så många barn utan fäder. Jag upplever att jag ger dessa historiska kvinnor upprättelse genom att på eget initiativ välja det som de råkade ut för: den moderna kvinnan kan välja- det kunde inte de. Jag agerar och de fick passivt acceptera.
Jag har ingenting emot män. I den bästa av världar hade jag råkat träffa en trygg man, en sådan som man vill ha familj med, kanske hade jag gjort det redan i 20-årsåldern när jag var högfertil. Vi hade kunnat ha ett stort hus, en trädgård, fyra ungar som springer och leker och gråter och skrattar. Det gjorde jag inte. Jag har inte lust att dejta, tanken på att ge mig ut som ett villebråd på en marknad för att leta fram någon jag kan föröka mig med (och förhoppningsvis ha lite roligt med under tiden), gör mig bara trött. Det får vara så här, eller inte alls. Jag gillar att vara ensam, och relationer har jag mest mått dåligt av.
Jag har bara bra erfarenheter av pappor, fäder, familjeliv, och det finns inget sorts "politiskt", "feministiskt", eller "hipsteraktigt/batikhäxigt" ställningstagande bakom mina handlingar. Jag hade till och med önskat att det fanns liknande möjligheter för ensamma män att göra något åt sin familjesituation. Vilken ohygglig sorg att önska och sakna, men inte överhuvudtaget ha en chans att göra något åt det, utom att tvingas ut på dejter och hamna i sämre eller något bättre relationer, som inte alls behöver leda till barn. Nu är det tyvärr inte möjligt, än.
De människor som har uppfattningar att kvinnor som inte får barn med en man är för fula, eller för feministiska, är ju den typ av människor som gör mig till fullblodsfeminist på sikt. Om de inte passar sig så kommer jag att bita dem sönder och samman i segdragna debatter på sorgliga sociala medier.
+
För det första har jag en vision om ett feministiskt samhälle- ett matriarkat- där männens roll är att skänka sin sperma och kroppsarbeta på ena eller andra skogshygget. Genom att själv agera för detta samhälles tillblivelse är jag ett led i den kedja som kommer att leda dit. Det gör mig stolt.
För det andra är jag oerhört ful. Jag skulle aldrig någonsin kunna få en man till att ligga med mig ens om jag söp honom halvvägs under bordet. Det är hårt, men så är det.
För det tredje är förstås inget av det sant, men sant är att det är dessa uppfattningar om ensamstående kvinnor som försöker skaffa barn, som man inte sällan ser på Sociala Medier. Jag har själv tagit bort en "vän" från min Facebookvänlista, som uttryckte stor frustration över att fula kvinnor ska få lov att skaffa barn med hjälp av hans surt förvärvade skattemedel (detta var när det just tagits ett beslut om att singelkvinnor ska få lov att genomgå assisterad befruktning även i Sverige, inom ramen för den fria vården).
När jag dundrat in i debatter angående assisterad befruktning tycks somliga män anta att det framförallt är feminister, eller, batikhäxor, som aktivt väljer bort män genom att endast utnyttja deras säd. Låt mig berätta om mina erfarenheter av kvinnor som försöker eller har skaffat barn genom donerade könsceller.
Den första jag hörde om var en kollega. Hon var några år äldre än mig, i 34-årsåldern, när det begav sig. Detta var tidigt, runt 2008. Hon förklarade att hon var trött på att vara ute i dejtingkarusellen, att hoppas, flytta ihop, och så flytta isär. För henne var det viktigt att kunna ta ett beslut om familjebildning själv, och inte baserat på den något turbulenta tillvaro det innebär att dejta. Kvinnan ifråga är inte feminist, såvitt jag vet, och hon är sannerligen inte ful. Långt blont hår, blå ögon, vältränad.
Senare var det en väninna som tröttnat på olyckliga förälskelser och dåliga relationer. I den sista av dessa relationer hade hon blivit gravid, men gjort abort då mannen ifråga redan var gift. Aborten gjorde att hon fick nog. Hon ville göra sina egna val, skapa sitt eget liv. Hon är medveten, men inte brinnande feminist, hon är snygg, och hon har nu två barn som hon skaffat på egen hand.
Jag skulle kunna berätta om fler som fått barn på egen hand, men jag märker att historierna skulle upprepa sig. Det vanliga är att kvinnor i närheten av 35-årsåldern tröttnat på att leta, och för somliga av dessa kvinnor är barn viktigare än man.
Själv var jag inställd på att det var så här jag skulle skaffa barn, om jag skulle ha något, redan i 27-årsåldern, när jag hade en pågående usel relation med en man. Han slet upp mitt hjärta ur brösthålan, och filéade upp det, för att sedan omsorgsfullt sy ihop det igen, några gånger om året, under många års tid. Jag visste, hur olyckligt förälskad jag än var, att han aldrig skulle kunna bli en "far till mina barn".
När min far var döende i cancer 2011 berättade jag för honom om mitt beslut, som ännu bara var en ganska vag bild, han grät för att han inte skulle komma att träffa detta barnbarn, och sedan pratade vi namn. Kristian om det blev en pojke, Karin, om det blev en flicka- om jag skulle vilja inspireras av hans släktingar.
Det var först efter att jag fyllt 36, fem år senare, som jag gjorde slag i saken, och tog mina första kontakter med kliniken i Köpenhamn.
En del människor tycker att det finns något onaturligt i att kvinnor vill bli gravida genom ett gynekologiska ingrepp. Visst är det onaturligt. Jag håller med. Hur avkopplande de än försöker göra rummen på kliniken, så är det något väldigt kliniskt över förloppet. Man tar sperma och sprutar upp genom en liten plastslang. Ingenting i världen kan göra känslan romantisk eller förloppet liknande ett samlag. Det är onaturligt, men det är inte ont.
Ont var alla de kvinnor som jag har bakom mig, som blev utsatta för sexuella övergrepp av bonden, godsägaren, drängen, och därefter gravida, framfödande ett barn som de skulle behöva skämmas över under resten av sina liv. Jag har släktforskat en del, och på minst tre håll i olika släktled har kvinnor fött barn som var "oäkta" och där fadern var "okänd". Det där är ondska, om än mycket naturligt.
Det sägs att barn behöver manliga förebilder. Jag hänvisar åter till alla dessa barn vars fäder var okända, och frågar mig hur släktleden kunnat leva vidare, med så många barn utan fäder. Jag upplever att jag ger dessa historiska kvinnor upprättelse genom att på eget initiativ välja det som de råkade ut för: den moderna kvinnan kan välja- det kunde inte de. Jag agerar och de fick passivt acceptera.
Jag har ingenting emot män. I den bästa av världar hade jag råkat träffa en trygg man, en sådan som man vill ha familj med, kanske hade jag gjort det redan i 20-årsåldern när jag var högfertil. Vi hade kunnat ha ett stort hus, en trädgård, fyra ungar som springer och leker och gråter och skrattar. Det gjorde jag inte. Jag har inte lust att dejta, tanken på att ge mig ut som ett villebråd på en marknad för att leta fram någon jag kan föröka mig med (och förhoppningsvis ha lite roligt med under tiden), gör mig bara trött. Det får vara så här, eller inte alls. Jag gillar att vara ensam, och relationer har jag mest mått dåligt av.
Jag har bara bra erfarenheter av pappor, fäder, familjeliv, och det finns inget sorts "politiskt", "feministiskt", eller "hipsteraktigt/batikhäxigt" ställningstagande bakom mina handlingar. Jag hade till och med önskat att det fanns liknande möjligheter för ensamma män att göra något åt sin familjesituation. Vilken ohygglig sorg att önska och sakna, men inte överhuvudtaget ha en chans att göra något åt det, utom att tvingas ut på dejter och hamna i sämre eller något bättre relationer, som inte alls behöver leda till barn. Nu är det tyvärr inte möjligt, än.
De människor som har uppfattningar att kvinnor som inte får barn med en man är för fula, eller för feministiska, är ju den typ av människor som gör mig till fullblodsfeminist på sikt. Om de inte passar sig så kommer jag att bita dem sönder och samman i segdragna debatter på sorgliga sociala medier.
+
Kommentarer
Skicka en kommentar